Serious mode.
Sjukt hur man kan växla i sin personlighet, vet inte riktigt vart jag är längre. Jag vill vara mig, jag, bara så. Men jag växlar till robot mode så fort jag är på väg till jobbet, helt sjukt. Ogillar starkt mitt jobb för tillfället. Har haft kul, träffar mycket trevligt folk där. Har varit skönt att få in en fot någonstans i en ny stad. Men jag mår inte bra av det. It turns me into a robot. Välkommen hej hallå, men så trevligt, tack tack tack så mycket och det fixar vi såklart, tack för att du ringde kan jag hjälpa med nåt mer ha en bra dag adjö goddag tack ska du haaaa.
Har inte haft sån här ångest över ett jobb sen jag jobbade på Resultat i Härnösand för typ 4 år sedan. Det är de här satikens telefonjobben alltså, det är inte min grej. Jag är ingen säljare. Nu sitter jag inte på sälj men pga de krav höjs från dag till dag känner jag mig som en. Uscha.
Men vad ska man då göra? Jag har ingen A-kassa och ett nytt jobb är inte på tal mitt i sommaren med tanke på att jag bara kan jobba heltid fram till augusti, september på sin höjd. Kämpa, kämpa, kämpa.
Fasiken. Har ångest. Fasiken igen, jag hatar ångest. Måste vara det sämsta som finns. MEN. Kan ju alltid vända på det och tänka att jag snart får veta om jag kommer in på min skola eller inte, jag har äntligen tagit mig bort från hålan och har mamma i närheten och bor med världens bästa pojkvän. Jag har det riktigt bra här nere även om det här inlägget är lite väl pessimistiskt.
Man vill liksom bara ut, se världen, skratta, göra roliga saker dygnet runt. Jag önskar jag var 5 år igen när livet liksom gick ut på att leka. I värsta fall att brorsan avrättat favoritbarbiedockan liksom. Men det är väl det här som följer med i bli-vuxen-paketet? Jag ser fram emot hus, barn, volvo, allt sånt. Men inte nu. Kanske om 30 år, men inte nu. Vägrar ligga för döden och tänka att jag inte uppnått något med mitt liv. Fasiken vad sentimental jag börjar bli nu. För det roliga var när jag gick ut gymnasiet sa jag att jag tänkte plugga till vad som helst så länge det gav mig mycket pengar. Snacka om naivt. Jag vill bli något stort, jag vill göra något jag älskar. Jag vill att folk ska se upp till mig, tänka att jag var en av de som kom någonstans i livet. Jag vill inte vara en av de som blev kvar. Hell no. Jag tänker inte ha jobb-ångest i mitt vuxna liv. För jag är inte vuxen än, bara nåt halvdant fake-vuxen version av mitt gamla jag.
Oh god, trodde aldrig jag skulle längta såhär efter att få börja plugga.
Har inte haft sån här ångest över ett jobb sen jag jobbade på Resultat i Härnösand för typ 4 år sedan. Det är de här satikens telefonjobben alltså, det är inte min grej. Jag är ingen säljare. Nu sitter jag inte på sälj men pga de krav höjs från dag till dag känner jag mig som en. Uscha.
Men vad ska man då göra? Jag har ingen A-kassa och ett nytt jobb är inte på tal mitt i sommaren med tanke på att jag bara kan jobba heltid fram till augusti, september på sin höjd. Kämpa, kämpa, kämpa.
Fasiken. Har ångest. Fasiken igen, jag hatar ångest. Måste vara det sämsta som finns. MEN. Kan ju alltid vända på det och tänka att jag snart får veta om jag kommer in på min skola eller inte, jag har äntligen tagit mig bort från hålan och har mamma i närheten och bor med världens bästa pojkvän. Jag har det riktigt bra här nere även om det här inlägget är lite väl pessimistiskt.
Man vill liksom bara ut, se världen, skratta, göra roliga saker dygnet runt. Jag önskar jag var 5 år igen när livet liksom gick ut på att leka. I värsta fall att brorsan avrättat favoritbarbiedockan liksom. Men det är väl det här som följer med i bli-vuxen-paketet? Jag ser fram emot hus, barn, volvo, allt sånt. Men inte nu. Kanske om 30 år, men inte nu. Vägrar ligga för döden och tänka att jag inte uppnått något med mitt liv. Fasiken vad sentimental jag börjar bli nu. För det roliga var när jag gick ut gymnasiet sa jag att jag tänkte plugga till vad som helst så länge det gav mig mycket pengar. Snacka om naivt. Jag vill bli något stort, jag vill göra något jag älskar. Jag vill att folk ska se upp till mig, tänka att jag var en av de som kom någonstans i livet. Jag vill inte vara en av de som blev kvar. Hell no. Jag tänker inte ha jobb-ångest i mitt vuxna liv. För jag är inte vuxen än, bara nåt halvdant fake-vuxen version av mitt gamla jag.
Oh god, trodde aldrig jag skulle längta såhär efter att få börja plugga.
Kommentarer
Postat av: jenny
hej gumman! Jag längtar också efter att få börja plugga, längtar så jag håller på att spricka och jag kan inte börja förrän till våren :( Vi får hålla ut helt enkelt. Vore kul att ses snart! Har du någon ledig helg? Puss
Trackback
