Maryloue ✿

Åh, att plugga kemi ger mig såna flashbacks från när jag gick på gymnasiet. Just då hatade man skolan, man räknade dagarna till studenten och förstod inte varför alla bad en att "ta vara på tiden".

Det hela började med att jag började på natur fast jag inte ville. Gick tidigare SPin i Sundsvall men orkade inte pendla. Sen när jag ångrat mig fanns det bara plats på natur. Och OP då, men det var ännu mindre lockande.

En rätt rolig grej var att jag inte kände någon i min klass. Den enda jag pratat lite med var Filippa. Minns att jag gick själv från teatern efter uppropet och tänkte "jag ska byta snart, jag ska byta snart.."

Jag, Lisen och Jenny självutnämdes till "träskgänget" eftersom vi inte hade en sån "positiv inställning" till natur. Lisen ville gå frisör och Jenny till Uppsala tror jag? Medan jag själv var helt inställd på att samhällslinjen var det rätta för mig. Rätt komiskt i och med att jag är en jävel på matte och inte direkt älskar samhällsämnen... Kanske ni märkt förresten....? Så varför lägga ner energi på en linje när man ändå skulle byta, hallå..

 

Idag är jag nära vän med många av de som gick i min klass. För det var det vi märkte, att klassen (som förövrigt bestod av 90% tjejer) helt klart var den bästa på hela gymnasiet. Hur kunde man byta? Dessutom var natur inte den tråkigaste värsta plugglinjen som var omöjligt att klara (okej, det var mycket plugg ibland, men inte så som man hört), man började förstå när månaderna började gå att man skulle bli kvar i klassen. And I liked it.

Jag fick så många nya vänner på gymnasiet. Jag, Lisen och Jenny bildade en slags trio som följde varandra från dag ett. Till sist blev vi ett tjejgäng i klassen, jag, Isabell, Mia, Sara, Petra, Jenny, Filippa och Lisen. Lite på skoj började vi kalla oss guldlaget, som efter ett tag blev guldgänget (rätt töntigt måste erkännas idag, men det roliga var att alla andra tog det så seriöst när vi alla visste att det var ganska mycket på skämt, eller hur? fast jag är nog inte den enda av oss som fånler lite generat när någon tar upp det..)

 

 

Jag måste säga att jag är så otroligt glad att jag aldrig bytte klass, att jag hamnade där överhuvudtaget. Haha, värst vad man blir sentimental när man sitter och tänker tillbaka på de där tre åren. De tre åren vi kämpade igenom alla prov tillsammans, jag och Mickis satt och bytte arbeten på MSN för att slippa plugga, man fick skratta lite åt Petra som återigen tappat bort sin mobil, om Imane the monster, utbytesstudenten från USA - hudätaren, åt Bosse som alltid utmanade Fredde på pennkastning, hur alla avskydde Leifs lektioner och Maggan som en dag plattat håret och gjorde allt i sin makt för att ge alla i klassen MVG, hur man ständigt förundrades över Filippas smarthet, hur Jenny sprang hem på rasten för att träna, alla fester hemma hos Isabell, Einstein som analyserade allt och snurrade med huvudet i takt till takfläkten, exkursionen tillsammans, hur fulla vi var på dansen, hur kul vi hade under hela studenten, sammanhållningen, och hur vi ständigt lyckades att alltid komma in på ämnet mat...

Alla gånger jag skrattat tillsammans med er, oslagbart!

 

 

 

 

 

Jag saknar den här tiden, grymt mycket. Och vet inte vart jag vill komma med det här inlägget, men jag antar att det är minnen som dessa man har kvar resten av livet. Och man börjar tänka på dem lite extra när man vet att man snart kommer flytta från den stan som man bott i i 20 år.

 

 

NV3B - TACK!